Jag dödade min blogg igår. Eller möjligen i förrgår. Därför tänker jag skriva sporadiskt här istället, eftersom jag bara inte KLARAR att inte ha någonstans att få ur mig alla mina bagatellartade tankar.

Det som hänt med AMFSA/Spice Girls sen sist:

• Mel B/Sara har gått i Hälsinglandsexil
• Posh/Anna och Baby Spice/Amanda ska till exiltibetanerna i norra Indien om ca tre veckor
• Ginger Spice/Fanny flyttar till London om ungefär två månader
• Mel C/Marielle har flyttat till en liten håla utanför Kalmar och spenderar nu sin tid i ett slags mediekollektiv

Kort sagt, vi är något splittrade. Man skulle kunna säga att vi har upphört som fenomen. Men det är okej. Man ska acceptera livet för vad det är; föränderligt, obeständigt, icke varaktigt, förgängligt.

Jag är så att säga inte längre på spaning efter den tid som flytt. Nu flyttar vi fokuset och blickar framåt istället!
Högstadiet må ha varit fint, när vi spenderade alla helger i min sketna soffa och grät av skratt. Gymnasiet var också fint. Jag tänker minnas det som tiden för upptäckandet av tjusningen med alkohol, pretentioner, svart kaffe, litteraturvetenskap, psykologi, retrosneakers, vattenpipa, filosofi, Voltaire samt Bo Strömstedt. Jag hade rosa hår och en snygg asiatpojkvän. Det var bra.

Men nu är jag blond och rabiat ensamstående. Dagarna spenderas i självvald celibat med få - men ytterst angenäma - undantag.
Det är också bra.

Dock tror jag att kryddtjejerna nu gör rätt i att satsa på våra solokarriärer. Jag har ju What took you so long, Ginger kör sin cover på It's rainin' men, Mel C är fett populär med Northen Star, Posh skaffade anorexi och fotbollshunk och blev kändare än någonsin, och Mel B låg med Eddie Murphy.

Snipp snapp snut,
vi hörs
/Amanda

Det händer kanske inte hur mycket som helst här... Det har att göra med att vi inte går i skolan utan istället ägnar oss åt det där man brukar kalla liv. Då blir det så. Den tomma kistan skramlar mest, eller hur är det där?

Hon kan sjunga skitfint också!
xoxo

Tur att det regnar! För annars skulle jag ha mer ångest än vad jag har. Detta är tveklöst den värsta veckan i mitt liv. Jag har hur mycket som helst att göra i skolan, även om två saker redan är avklarade, att jag måste isolera mig till fredag för att bli klar. Jag har intget jobb än så jag börjar ställa in mig på att vara arbteslös slacker i sommar och det känns ju inte helt party.....
Jag ska peppa upp mig och söka fler jobb.
/s

Jag, Baby Spice (Amanda), och Posh (Hatt) har på senare tid blivit förbaskat sexistiska och mansförnedrande. Det har visat sig att vi hyser liknande tankar kring fenomenet "Mannen".
Mannen, är i första hand något som ska vara snyggt. Mannen ska ha vissa speciella drag; härom går våra åsikter isär angående detaljer, men vi är fortfarande rörande överrens om att vissa attribut överglänser andra.
I andra hand ska mannen bete sig på ett sådant sätt att hans beteende överensstämmer med hur vi anser att han ska förhålla sig till oss.
Jag är inte helt på det klara vad Hatten anser i frågan; men det ideala för mig är att bli hyllad och bekräftad, eftersom jag då känner mig så pass säker att Mannen inte spelar någon egentlig roll för mig. Denna apati är att föredra framför de känslor som uppstår när bekräftelsen inte är tillräcklig, eller när jag känner mig förbisedd och satt i andra, tredje eller rent av fjärde hand. Då väcks nämligen mina jaktinstinkter och min naturliga reaktion blir något som skulle kunna benämnas som ett "search and destroy"-beteende.
I närmast galen frenesi ser jag till att få ett tillfälle att på egen hand bekräfta mig genom att metaforiskt talat krossa den bångstyrige Mannen medelst hjälp av diverse metoder som jag inte alltid är stolt över. När Mannen gråter som ett litet barn är han inte längre ett hot och följdaktligen kan jag lugnt återvända till min bekväma apati.

Det är så det går när en flicka har för mycket testosteron i sig.

Men saken är den, att den här Mannen jag talar om. Han finns inte i min bekantskap. Ingen av de individer av manligt kön som jag faktiskt bekantat mig med ser jag på detta objektiviserande vis. Jag ser människor med olika egenskaper som jag tycker olika om, och jag ser dem inte som bytesdjur.
Manliga individer i min bekantskapskrets kan jag se som väldigt attraktiva oavsett hur de faktiskt, tja, ser ut. Detta beror på att deras utseende gradvis förbättrats eller försämrats beroende på deras övriga egenskaper.
Min bestämda åsikt är att det inte går att objektifiera och därmed nedvärdera människor när man ser dem som individer. Det är när människor buntas ihop till grupper som förknippas med diverse attribut; exempelvis Talibaner, Kvinnor, Socialister, Poliser osv, som vi tillåter dem smälta ihop och på det sättet enklare kan tillåta oss att bete oss idiotiskt mot dem.
"Alla Talibaner är onda terrorister och bör därmed bekämpas" kan den store demokraten med glöd i blick utropa. Men får vi istället en ingående genomgång av en individ i gruppen Talibaners liv och livsvillkor, så kommer vi genom förståelse och kanske till och med indentifikation inse, att Talibanen inte är ond, utan att den kontext som han eller hon lever i har format honom eller henne. Och att vi själva, om vi växt upp i samma kontext och fått se saken ur det perspektivet, mycket möjligt själva hade kunnat vara den fruktade Talibanen.

På samma sätt kan jag inte se mina manliga kamrater och bekanta som någon slags leksak, utvecklad för att Kvinnan ska ha ett trevligt tidsfördriv. Så fort Mannen går från att vara ett själlöst nöje, till en verklig människa med familj, katt, sorger och 2 in 1 schampo, kan jag inte vind för våg roa mig med honom och sedan gå vidare.
Det är både tråkigt och jobbigt att inse det, men ett ofrånkomligt faktum.

Följdaktligen bör vi främja världsfred och alla människors lika värde och rätt till liv genom att tänka oss människor som individer, och inte som beståndsdelar av grupper.
Eller så tänker vi oss att vi alla är delar av helheten, och att helheten inte skulle vara hel utan delarna, och att delarna inte skulle vara alls utan en helhet.

Puss och kram, nu sjunger vi alla We shall overcome och älskar varandra och slutar slåss. Okej bra. Hejrå.

Bloggen är ganska död hörni. Moget.

Nåväl, jag tröstar mig med att det betyder att vi alla skaffat liv. Så fort någon av oss får en liten stund över tycker jag att vi informerar om allt coolt som händer.
Mitt liv är ungefär som en rakhyvelsreklam för män. Först åker jag bil jättesnabbt tills bilen förvandlas till ett superhäftigt megarymdskepp. Uppe i rymden sprängs jag och hoppar i slow motion jättelångt tills jag hamnar i en limegrön och svart bar full med nakna snygga brudar.
Just ja, ibland brottas jag med muterade lejonhajar eller så.

Det blir vardag till slut, det också.

Förresten, ni kan få ett dagens filmtips också. Rocky III. Den är grym och alla som inte håller med är bevisligen både fula och löjliga.

Jätte-kjam,
Amanda

Yo everybody.
Vad fan hände med vår planerade Kuba/Castro/Proletärkväll egentligen?
Jag är så jävla på att skaffa "Arbetarsånger Karaoke" och klunka Cuba Libre / Fidel Castro.
Hejrå
/Amanda

Åhh, jag hade sjukaste drömmen inatt.
Jag och Sara och Hatt (Mel B och Posh) var på teatertreornas avslutningsföreställning. Dom ska sätta upp A clockwork orange och jag ser verkligen, verkligen fram emot att få se den! Woah.
Hursomhelst, i min dröm hade dom blandat ihop clockwork med typ någon annan skitfilm, typ rent eller nåt idk. Också sa dom skithemska grejer och skulle sjunga en låt från Hair av nån anledning.
Och en ful brud (som inte finns på riktigt, bara i min dröm) skulle sjunga den.
I alla fall, hon tar i från tårna och gör det där fula fejset som alla som tror att dom sjunger skitbra men egentligen suger gör.
Och då händer det.
Sara reser sig upp, stampar så hårt i golvet att alla i publiken hoppar till och drar efter andan, skriker lite förbannat, också sjunger hon Hair-låten totalt klockrent, överröstar fulbruden och går argt därifrån. Jag och kanske Hatt, minns inte riktigt, springer efter och är jävligt imponerade.

Så var det. Godmorgon förresten.
Puss

Amanda säger: men jag gillar när dumma människor är fula och får tokfula hängpattar
Amanda säger: det liksom lite bevisar guds existens, godhet och sense of humor
Sara säger: eller hur! älskart! jag kan skratta åt mina inavlade spöken från då eftersom jag har ett så mycket bättre liv en vad de har nu! jag har ju er!
Sara säger: och snyggare bröst!
Amanda säger: boooobs !
Amanda säger: jag blir skitglad när jag ser mina gamla klasskompisar som har blivit tjocka

Älska stekhettan!
Jag har fixat min bräda nu, så den är inte ful längre.