amfsa

Hon kan sjunga skitfint också!
xoxo

Tur att det regnar! För annars skulle jag ha mer ångest än vad jag har. Detta är tveklöst den värsta veckan i mitt liv. Jag har hur mycket som helst att göra i skolan, även om två saker redan är avklarade, att jag måste isolera mig till fredag för att bli klar. Jag har intget jobb än så jag börjar ställa in mig på att vara arbteslös slacker i sommar och det känns ju inte helt party.....
Jag ska peppa upp mig och söka fler jobb.
/s

Jag, Baby Spice (Amanda), och Posh (Hatt) har på senare tid blivit förbaskat sexistiska och mansförnedrande. Det har visat sig att vi hyser liknande tankar kring fenomenet "Mannen".
Mannen, är i första hand något som ska vara snyggt. Mannen ska ha vissa speciella drag; härom går våra åsikter isär angående detaljer, men vi är fortfarande rörande överrens om att vissa attribut överglänser andra.
I andra hand ska mannen bete sig på ett sådant sätt att hans beteende överensstämmer med hur vi anser att han ska förhålla sig till oss.
Jag är inte helt på det klara vad Hatten anser i frågan; men det ideala för mig är att bli hyllad och bekräftad, eftersom jag då känner mig så pass säker att Mannen inte spelar någon egentlig roll för mig. Denna apati är att föredra framför de känslor som uppstår när bekräftelsen inte är tillräcklig, eller när jag känner mig förbisedd och satt i andra, tredje eller rent av fjärde hand. Då väcks nämligen mina jaktinstinkter och min naturliga reaktion blir något som skulle kunna benämnas som ett "search and destroy"-beteende.
I närmast galen frenesi ser jag till att få ett tillfälle att på egen hand bekräfta mig genom att metaforiskt talat krossa den bångstyrige Mannen medelst hjälp av diverse metoder som jag inte alltid är stolt över. När Mannen gråter som ett litet barn är han inte längre ett hot och följdaktligen kan jag lugnt återvända till min bekväma apati.

Det är så det går när en flicka har för mycket testosteron i sig.

Men saken är den, att den här Mannen jag talar om. Han finns inte i min bekantskap. Ingen av de individer av manligt kön som jag faktiskt bekantat mig med ser jag på detta objektiviserande vis. Jag ser människor med olika egenskaper som jag tycker olika om, och jag ser dem inte som bytesdjur.
Manliga individer i min bekantskapskrets kan jag se som väldigt attraktiva oavsett hur de faktiskt, tja, ser ut. Detta beror på att deras utseende gradvis förbättrats eller försämrats beroende på deras övriga egenskaper.
Min bestämda åsikt är att det inte går att objektifiera och därmed nedvärdera människor när man ser dem som individer. Det är när människor buntas ihop till grupper som förknippas med diverse attribut; exempelvis Talibaner, Kvinnor, Socialister, Poliser osv, som vi tillåter dem smälta ihop och på det sättet enklare kan tillåta oss att bete oss idiotiskt mot dem.
"Alla Talibaner är onda terrorister och bör därmed bekämpas" kan den store demokraten med glöd i blick utropa. Men får vi istället en ingående genomgång av en individ i gruppen Talibaners liv och livsvillkor, så kommer vi genom förståelse och kanske till och med indentifikation inse, att Talibanen inte är ond, utan att den kontext som han eller hon lever i har format honom eller henne. Och att vi själva, om vi växt upp i samma kontext och fått se saken ur det perspektivet, mycket möjligt själva hade kunnat vara den fruktade Talibanen.

På samma sätt kan jag inte se mina manliga kamrater och bekanta som någon slags leksak, utvecklad för att Kvinnan ska ha ett trevligt tidsfördriv. Så fort Mannen går från att vara ett själlöst nöje, till en verklig människa med familj, katt, sorger och 2 in 1 schampo, kan jag inte vind för våg roa mig med honom och sedan gå vidare.
Det är både tråkigt och jobbigt att inse det, men ett ofrånkomligt faktum.

Följdaktligen bör vi främja världsfred och alla människors lika värde och rätt till liv genom att tänka oss människor som individer, och inte som beståndsdelar av grupper.
Eller så tänker vi oss att vi alla är delar av helheten, och att helheten inte skulle vara hel utan delarna, och att delarna inte skulle vara alls utan en helhet.

Puss och kram, nu sjunger vi alla We shall overcome och älskar varandra och slutar slåss. Okej bra. Hejrå.

Bloggen är ganska död hörni. Moget.

Nåväl, jag tröstar mig med att det betyder att vi alla skaffat liv. Så fort någon av oss får en liten stund över tycker jag att vi informerar om allt coolt som händer.
Mitt liv är ungefär som en rakhyvelsreklam för män. Först åker jag bil jättesnabbt tills bilen förvandlas till ett superhäftigt megarymdskepp. Uppe i rymden sprängs jag och hoppar i slow motion jättelångt tills jag hamnar i en limegrön och svart bar full med nakna snygga brudar.
Just ja, ibland brottas jag med muterade lejonhajar eller så.

Det blir vardag till slut, det också.

Förresten, ni kan få ett dagens filmtips också. Rocky III. Den är grym och alla som inte håller med är bevisligen både fula och löjliga.

Jätte-kjam,
Amanda

Yo everybody.
Vad fan hände med vår planerade Kuba/Castro/Proletärkväll egentligen?
Jag är så jävla på att skaffa "Arbetarsånger Karaoke" och klunka Cuba Libre / Fidel Castro.
Hejrå
/Amanda

Åhh, jag hade sjukaste drömmen inatt.
Jag och Sara och Hatt (Mel B och Posh) var på teatertreornas avslutningsföreställning. Dom ska sätta upp A clockwork orange och jag ser verkligen, verkligen fram emot att få se den! Woah.
Hursomhelst, i min dröm hade dom blandat ihop clockwork med typ någon annan skitfilm, typ rent eller nåt idk. Också sa dom skithemska grejer och skulle sjunga en låt från Hair av nån anledning.
Och en ful brud (som inte finns på riktigt, bara i min dröm) skulle sjunga den.
I alla fall, hon tar i från tårna och gör det där fula fejset som alla som tror att dom sjunger skitbra men egentligen suger gör.
Och då händer det.
Sara reser sig upp, stampar så hårt i golvet att alla i publiken hoppar till och drar efter andan, skriker lite förbannat, också sjunger hon Hair-låten totalt klockrent, överröstar fulbruden och går argt därifrån. Jag och kanske Hatt, minns inte riktigt, springer efter och är jävligt imponerade.

Så var det. Godmorgon förresten.
Puss

Amanda säger: men jag gillar när dumma människor är fula och får tokfula hängpattar
Amanda säger: det liksom lite bevisar guds existens, godhet och sense of humor
Sara säger: eller hur! älskart! jag kan skratta åt mina inavlade spöken från då eftersom jag har ett så mycket bättre liv en vad de har nu! jag har ju er!
Sara säger: och snyggare bröst!
Amanda säger: boooobs !
Amanda säger: jag blir skitglad när jag ser mina gamla klasskompisar som har blivit tjocka

Älska stekhettan!
Jag har fixat min bräda nu, så den är inte ful längre.

Det hörs avgrundsvrål från badrummet: mamma hjälper Elsa att vaxa benen. Jag och Georg skrattar, är det sadistiskt? Nej, för Elsa skrattar också.
Jag kom just hem från stugan, mitt andra hem och det var kanske hur mysigt där som helst! Jag har inte varit där på hur jätte länge och den tiden kanske behövdes för att jag riktigt skulle uppskatta stället. Jag och pappa har tapetserat mitt rum där och det är så fint att jag nästan skäms. Mest för att det är jag som har det bästa rummet och inte mina syskon. Om jag nu lägger ut en bild på hur tapeten ser ut så slipper jag försöka förklara hur den ser ut. Håll till godo!
/s

Jag blev inbjuden till skejthäng av Posh och Sporty, men kan tyvärr inte komma.
Misströsta dock ej. Jag hade nämligen ett annat skejthäng inbokat redan. Min mästerliga Sensei Simon ska få lära mig ett och annat. Ska åka buss med brädan under armen. Känns cooooooolt.

/A

Och fast jag hoppade runt, pussades, dansade som en tok och smygsöp inne på toaletten kunde jag inte betvinga känslan.
Jag fick helt enkelt konstatera:
Det blir inte roligare än såhär i Gävle.

Fuck mina ambitioner att försöka göra det bästa av tråkiga situationer. Jag ska skaffa mig ett roligt liv på riktigt istället! Okej okej. Om det visar sig att jag om ett par år bittert konstaterar "Det blir inte roligare än såhär i New York", då ska jag försöka ändra på mig och inse att det är mig det är fel på.
Men tills dess tänker jag tro att det inte är jag som är en torrboll, utan att det är Gävle som är precis så deprimerande som jag länge har misstänkt.

Nu ska jag klä på mig, skejta lite och sedan tvinga mig att plugga en stund.
Kärlek,
/Amanda

Här sitter jag nu, i en soffa, partyklädd och sminkad och missar hela partyt. Jag skyndade mig, allt jag kunde. Men damn it, jag hann inte. Hade en deadline på att åka hem senast klockan 1. Allt för att vara pigg och snygg i morgon. Att då åka in halv tolv och tära ännu mer på min något ansträngda ekonomi kändes minst sagt korkat, om inte rent idiotiskt. Trots att sporty är en av mina favsibrudar. Damn it. Men hon har lovat mig att fika med mig någon dag i stället. Så det blir nog bra. Jag tänker sitta här och hoppas att de har trevligt. (Jag hoppas alltid att andra inte har trevligt när inte jag är med, det kommer att bespara mig timmar av bitterhet). 

Det här ska jag göra:

• Sluta ha fula ringar under ögonen hela tiden
• Äta nyttigt och på bestämda tider även om jag inte är hungrig
• Bli bäst i världen på skateboard
• Ligga med hela världen (nejrå, bara alla schnyggon, passa er)
• Sluta pilla på mina nagelband så att det gör skitont
• Städa mitt rum (det är sant)
• Befria Tibet
• Sluta vara bitchig mot folk jag inte gillar
• Sova

Tänkte börja med den sista punkten. Godnatt!
/Pandan på rullbrädan

Den världsberömda tjejgruppen Spice Girls bekräftar nu de rykten som cirkulerat den senaste tiden. De har gett upp poplivet för en ny, hårdare livsstil, nämligen skate! Medan Posh pumpar Kanye West och smörjer hjulen, spelar Baby in fascinerande skatevideos, och några meter längre bort står Mel B och Mel C och visar alla som vill se hur en äkta "ollie" går till. Den enda kryddtjejen som nu inte innehar en bräda av den allra senaste modellen är Ginger, som istället, möjligtvis lite motvilligt, får ta på sig rollen som stolt åskådare/uppeppande coach.

Med tanke på gruppens tidigare framgångar finns ett enormt intresse hos gammal som ung för att se var fenomenet Spice Girls ska landa med det här projektet. Betyder det här slutet på tony Hawks karriär?

TT

Jag tänker sluta upp med det här nu.
Jag ska sluta.
Lyfta blicken från min navel och skåda min omvärld. Kanske finns där något mer intressant än ludd. Jag hoppas åtminstone det.
Det har slagit mig många gånger på sistone att jag inte riktigt lever här och nu. Jag har ganska tråkigt, men peppar på och intalar mig själv "såja såja, det blir roligare sen, snart flyttar du bort och iväg, då börjar nog livet".
Fast så är det ju inte. Livet är ju hela tiden! Jag missar ju stora delar av det med mina puckade tankegångar.
Tänk om jag fortsätter tänka såhär hela livet? Flänger runt och letar efter något oidentifierbart som hastigt och lustigt ska upplysa mig om Den Stora Meningen och Varför Jag Lever. Och dör gammal och trött, med många sköna minnen, men utan någon som helst substans.
Du blir inte roligare än du gör dig. Det blir inte livet heller. Jävlar, nu ska jag rocka den här Svenska Medelstora Staden som hittils fått mig att grina av slentrian och medelmåttighet.

Positiv, men ambivalent tjej.
Amanda