amfsa

Jag, Baby Spice (Amanda), och Posh (Hatt) har på senare tid blivit förbaskat sexistiska och mansförnedrande. Det har visat sig att vi hyser liknande tankar kring fenomenet "Mannen".
Mannen, är i första hand något som ska vara snyggt. Mannen ska ha vissa speciella drag; härom går våra åsikter isär angående detaljer, men vi är fortfarande rörande överrens om att vissa attribut överglänser andra.
I andra hand ska mannen bete sig på ett sådant sätt att hans beteende överensstämmer med hur vi anser att han ska förhålla sig till oss.
Jag är inte helt på det klara vad Hatten anser i frågan; men det ideala för mig är att bli hyllad och bekräftad, eftersom jag då känner mig så pass säker att Mannen inte spelar någon egentlig roll för mig. Denna apati är att föredra framför de känslor som uppstår när bekräftelsen inte är tillräcklig, eller när jag känner mig förbisedd och satt i andra, tredje eller rent av fjärde hand. Då väcks nämligen mina jaktinstinkter och min naturliga reaktion blir något som skulle kunna benämnas som ett "search and destroy"-beteende.
I närmast galen frenesi ser jag till att få ett tillfälle att på egen hand bekräfta mig genom att metaforiskt talat krossa den bångstyrige Mannen medelst hjälp av diverse metoder som jag inte alltid är stolt över. När Mannen gråter som ett litet barn är han inte längre ett hot och följdaktligen kan jag lugnt återvända till min bekväma apati.

Det är så det går när en flicka har för mycket testosteron i sig.

Men saken är den, att den här Mannen jag talar om. Han finns inte i min bekantskap. Ingen av de individer av manligt kön som jag faktiskt bekantat mig med ser jag på detta objektiviserande vis. Jag ser människor med olika egenskaper som jag tycker olika om, och jag ser dem inte som bytesdjur.
Manliga individer i min bekantskapskrets kan jag se som väldigt attraktiva oavsett hur de faktiskt, tja, ser ut. Detta beror på att deras utseende gradvis förbättrats eller försämrats beroende på deras övriga egenskaper.
Min bestämda åsikt är att det inte går att objektifiera och därmed nedvärdera människor när man ser dem som individer. Det är när människor buntas ihop till grupper som förknippas med diverse attribut; exempelvis Talibaner, Kvinnor, Socialister, Poliser osv, som vi tillåter dem smälta ihop och på det sättet enklare kan tillåta oss att bete oss idiotiskt mot dem.
"Alla Talibaner är onda terrorister och bör därmed bekämpas" kan den store demokraten med glöd i blick utropa. Men får vi istället en ingående genomgång av en individ i gruppen Talibaners liv och livsvillkor, så kommer vi genom förståelse och kanske till och med indentifikation inse, att Talibanen inte är ond, utan att den kontext som han eller hon lever i har format honom eller henne. Och att vi själva, om vi växt upp i samma kontext och fått se saken ur det perspektivet, mycket möjligt själva hade kunnat vara den fruktade Talibanen.

På samma sätt kan jag inte se mina manliga kamrater och bekanta som någon slags leksak, utvecklad för att Kvinnan ska ha ett trevligt tidsfördriv. Så fort Mannen går från att vara ett själlöst nöje, till en verklig människa med familj, katt, sorger och 2 in 1 schampo, kan jag inte vind för våg roa mig med honom och sedan gå vidare.
Det är både tråkigt och jobbigt att inse det, men ett ofrånkomligt faktum.

Följdaktligen bör vi främja världsfred och alla människors lika värde och rätt till liv genom att tänka oss människor som individer, och inte som beståndsdelar av grupper.
Eller så tänker vi oss att vi alla är delar av helheten, och att helheten inte skulle vara hel utan delarna, och att delarna inte skulle vara alls utan en helhet.

Puss och kram, nu sjunger vi alla We shall overcome och älskar varandra och slutar slåss. Okej bra. Hejrå.