amfsa

Jag är upp över öronen förälskad i Robert de Niro. Fast på ett platonskt sätt. Eller näe, ska jag vara ärlig, vilket man ska vara, så är det kroppsligt också. I alla fall i Taxi driver och Tjuren från Bronx. Efter en kort men välarbetad analys kan jag nog påstå att ju högre siffra som står bakom titel produktionsår, desto mer platonsk blir min kärlek. Men nog om det. Anledning till inlägget är den rysligt fängslande otroligt fantastiska filmen Cape Fear som jag just sett, tack vare mitt privata filmbibliotek och min väldigt pålitliga filmtipsare, Baby Spice.
För alla som är lika fattiga som jag var senast igår, och inte har sett den; se den! Robert de Niro gör förstås, som alltid, en grym rolltolkning, den här gången som en hämndlysten psykopat (vilket kanske i och för sig är något helt nytt för honom, men vem bryr sig? Herregud, han gör det ju så bra!). Dock är han inte ensam om att glänsa. Juliette Lewis klarar rollen som naiv/förvirrad/revolutionär femtonåring helt fantastiskt, och när Robban och hon kör sina dialoger är det, utan att överdriva, nära att jag får gåshud.
Att det är Martin Scorsese som står för regin gör förstås inte saken sämre, eftersom kombon de Niro/Scorsese ännu inte, så vitt jag vet, misslyckats en enda gång.




Nu har jag förstås inte fullständig rätt att uttala mig om filmen egentligen, eftersom jag ännu inte sett orginalet. Dock ska, enligt filmgurun Amanda, Scorseses version faktiskt vara bättre, och det om något är ju onekligen ett gott betyg.
Det var cirka hur länge sedan som helst jag såg en film som jag blev lika nervös, rädd och helt galet uppslukad av, så jag säger bara tack, Amanda, för att du gjort mitt liv lite rikare!

Posh