amfsa

Jag fick precis en ångestattack för något som hände för typ 10 år sedan om inte mer. Idag hade det inte varit ens en liten grej utan bara rätt kul, men för mig som tyst lågstadieflicka var det en stor grej. Jag var på läger och första dagen skulle vi leka namnlekar. Namnlekar har alltid varit ångestframkallande, men för mig som tyst, ganska långsam lågstadieflicka och yngst i en grupp med nästan bara killar som inte var det minsta tysta blev det nästan övermäktigt. Vi satt ute i solen och vi skulle leka leken när man slår varandra med en tidning. Dock var regeln att man som tjej var tvungen att säga namnet på en kille och som kille namnet på en tjej, då fördelningen var ungefär trettio killer, fem tjejer kan detta tyckas orättvist med det var det ingen som reflekterade över. Jag lärde mig ett namn. Hampus, jag hade aldrig träffat någon Hampus men namnet var med i den vita stenen så det var ganska lätt att komma ihåg. Därav sa jag Hampus varje gång någon sa mitt namn, skitsmart. Problemet låg bara i att jag satt vänd så att jag hade solen i ögonen och inte var helt säker på vem den där Hampus egentligen var, alltså missade jag också när det var han som stod i mitten. Minns att någon skrattade. För mig som tyst lågstadieflicka var detta otroligt jobbigt. Jag var van med att inte göra fel, jag var van med att inte bli skrattad åt, jag var van med att vara snäll, tyst och ganska omtyckt av de flesta. Såhär tio år senare förstår jag inte att det fortfarande kan knyta sig i min mage av det där. Men då var jag troligtvis helt säker på varför det var jobbigt. Dock tror jag att vad jag visade utåt var ett litet fniss, jag tog tidningen och försökte leka leken. Trots att jag var långsam och fick stå i mitten längre än alla andra. Inte ens som tyst lågstadieflicka trodde jag nämligen på det där med att visa känslor. Och tur var väl det. Annars hade jag mått dåligt på riktigt av minnet.