amfsa

Jag brukar inte tänka på att jag är rädd. Jag brukar tänka på att allt är lugnt. Sedan är det alltid någon som säger: Men, ska du gå ensam? Eller, du kan väl höra av dig när du kommit fram? Eller, jag betalar en taxi istället. 

Jag vill inte ta en taxi en kilometer. Jag vill kunna gå. Jag vill kunna gå hem på mitt i natten utan att bli arg över att jag inte kan använda båda mina hörlurar. Jag vill kunna gå hem mitt i natten utan att ha nycklarna i handen och utan att undvika att möta någons blick. Jag vill kunna gå hem mitt i natten utan att vara rädd varje gång en bil saktar in. Det är nämligen vad jag är. Varje gång en bil saktar in ökar jag stegen, närmar mig husväggen lite till och knyter handen hårdare runt nycklarna. När de frågar om jag vill ha skjuts måste jag börja trycka på telefonen, för att ringa till mamma. Men vad kan hon egentligen göra? Hon är mindre än jag är och framför allt finns hon endast i telefonen. Jag har lärt mig diverse saker om självförsvar. Ta tag, vrid om, ryck är ju en klassiker! Jag har hört rykten om diverse produkter så som färgspray och bälten man måste använda båda händerna för att få upp. Jag vet att man inte ska gå på bakgator och jag vet otroligt mycket att man inte ska följa med främlingar i bilar. Trots detta är jag rädd. Eller egentligen mest arg. Arg över att jag är rädd.