amfsa

Jag känner att jag faktiskt helt enkelt bara måste lyssna på Weezer och önska att jag vore olyckligt kär. Det är sånt man bara kan önska när man har glömt bort hur det känns. Därför är jag lycklig.
Men liksom jag vill vråla och gorma ut smärta och kuta in i dörrar med skallen först. För det känns så jävla mycket! Liksom, jag vet inte om jag har berättat det, men jag har haft en totalt apatisk peroid. Moget att inte känna saker liksom. Men nu känner jag att jag har placerat hjärtat på utsidan igen, och det känns tokigt bra.
Jag hoppas att pulsen börjar slå sådär "aj fan det gör ont i bröstet"-hårt igen. För någon tjusig typ som jag kan rodna inför och tänka på innan jag somnar.